Att nästla sig in i tankar, som finns där till stor del bara p.g.a ovisshet kanske låter galet. Men när man väl skrämt sig själv, är det svårt att släppa.
Tanken på att inte få se mina barn växa upp, på att lämna dem o Rickard.. utan mig.. Den tanken berör mig så djupt så jag nästan mår illa.
Knutan i min ljumske vill inte försvinna, den har kommit tillbaka med all kraft o dessutom tagit med sig en smärta denna gången. Läkarna lugnar mig med att det är en kraftig infektion som härjar i min kropp, en aggressiv sådan.. om jag blir mycket lugnare? Den första tanken som slog mig var klart cancer.. O ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag vågar utesluta.. Mina infektionsprover visar nämligen NADA, enligt dem finns det ingen infektion i min kropp.
Ovisshet skrämmer mig, gör mig maktlös o handlingsförlamad.
Jag är satt på en pencillinkur i 10 dagar. Lite på "test" sådär, de hoppas att min ovälkomna gäst ska försvinna.. Det hoppas självklart jag också, av hela min själ o hela mitt hjärta.
Nu ska jag burra ner mig i soffan lite.. allt huvudbry ger mig huvudvärk..
Tack Malin för dina fina ord! De värmde otroligt mycket!
O tack Lisa, för att du är en av dem som finns för mig!
1 kommentar:
Men så hemskt. En sådan skräck kan sätta fart på vilka fantasier som helst. Vet du, jag är säker på att det inte är något farligt men jag tycker du ska kräva en (magnet)röntgen av din ljumske. Om de inte vill ge dem en remiss fråga varför. Fråga fråga kräv svar och stå på dig. Säg som det är, att du är livrädd, och måste få ett svar. Det går fort att göra en röntgenundersökning och borde därför inte vara några problem för dig att få.
Jag håller alla mina tummar för dig - inte för att jag tror att det är något farligt såklart, utan för att du ska få hjälp. Fort!
KRAMS!!
Skicka en kommentar