Söndag

Längtar så efter min älskade son! Om 1 1/2 timme kommer han hem o jag ska pussa ihjäl honom (nästan..)

Igår va en dag, fylld av skräck, rädsla, ångest, tårar.. följt av lugn o mera tårar.

Va uppe på natten några gånger, precis som vanligt. Inget märkvärdigt.. Kröp till kojs igen o somnade gott.

Vaknar vid 4, in på toa. Något känns fel.. Jättefel, magen är hård som en boll, känner dock ingen sammandragning o hårdheten släpper inte. Inga fosterrörelser.. försöker allt.. inget händer..

Inte ett livstecken.

Paniken börjar komma krypande. En iskall känsla sprider sig i hela kroppen, jag känner hur jag börjar darra.. först i händerna o sen i hela kroppen. Tänker att jag ska försöka vara lugn, men det är stört omöjligt.

Efter en halvtimme väcker jag Rickard. Med gråten i halsen ber jag honom vakna o säger att något känns fel - jättefel.

Ringer förlossningen, pratar länge o väl.. tillslut brister jag i gråt. De vill att vi ska komma in - direkt.

Rickards mamma kom för o va här med Noel. Kändes så skönt o slippa dra upp honom från hans lugna o trygga sömn. Va inne o pussade på honom o viskade hur mycket jag älskar honom.

Jag bör nog inte tala om hur lång tid det tog att köra från Bromölla till Karlskrona. Men det kändes som att "för" snabbt inte existerade just då.

Vi blev så otroligt bra omhändertagna inne på förlossningen.

Det enda som spelade någon roll för mig va om det slog ett litet bebishjärta i mig.. Minuterna innan va såå långa. Sen ser vi det - både jag o Rickard blev helt mjuka i kroppen o vågade andas på riktigt igen. Stora tårar av glädje rullade ner för mina kinder.

Rickard som vart lugn som en filbunke hela tiden för o stötta upp mig som vart panikslagen med tårar i hela ansiktet, vågade äntligen visa sin egen oro. Ögonen tårades o han sa: -Där älskling, där är hjärtat, ser du?

Hans hand hårdnade runt min o jag kände all värme o lycka mellan oss.

Vi fick självklart gå igenom en hel massa undersökningar till, eftersom även de registrerade väldigt lite fosterrörelser.

Allt visade sig vara bra. O när CTG:n åkte på tog det ca. 5 minuter till den lill* visade sitt rätta jag igen =)

Vi fick lite mer info om snitt. Fick erbjudande om o vara kvar, men det fanns inga risker för oss o åka hem. Så vi valde klart hem.

O snart är det dags.. snart kommer den lill* till oss.

Har lite nya funderingar kring det, men tar dessa en annan dag, då jag inte riktigt själv vet vad jag tänker, eller hur man ska säga..

Nu ska mamman städa o pappan måla tills lille älsklingstotten kommer hem!