Apskit

En stor del av dagen har jag känt mig som en riktigt kass mamma. Hemsk o elak.

Hade jag kunnat så hade jag nog gett mig själv en lusing.

Har typ världens längsta tålamod annars. Blir inte lätt arg. Varken som människa eller mamma.

Idag.. ja.. har det inte vart så.

Känt mig som en jävla apa o riktigt tyckt illa om mig själv.

Fy..

Ibland går det inte o stoppa tårarna..

Mina egna känslor har fått stå tillbaka under en lång tid p.g.a särskilda omständigheter som jag troligtvis aldrig kommer ta upp här.. Men jag är kanske inte mer än människa jag heller?

Fast man tror att man är någon superhjälte ibland, en som pallar allt o lite till..

Jag är så tacksam över min fina son. Som gör hela mitt liv o som är all min glädje.

Du vet att du är mammas skatt! Mammas allt o lite till!

Noel, du är mammas hjälte!

Har vart rädd.. dagen har skrämt mig på flera sätt.

Gillar inte tankar.. man kan inte alltid styra dem, o jag avskyr det.

Vill ha helg. Vill ha måndag. Vill ha lugnande ord på ultraljudet.

Vill ha min son klistrad på min kropp. Den lilla varma kroppen som kan ge en vuxen människa sådan trygghet o ett sådant lugn..

Jag brukar väl va stark? Klippan som kan hålla många stadiga på en o samma gång..

Oron stormar inuti i mig.. Logiken försvinner o skrämmande tankar tar över.

Har vi inte vart med om vad vi ska?

Det räcker väl ändå?

Jag är självklart tacksam över att vi fått det miraklet vi har. Vår fulländade son..

Nu är det väl bäst jag slutar.. annars gräver jag ner mig i jobbiga ord..

Sov gott!