Ihopsamlad

Nu känner jag att jag kan skriva igen.. Skriva utan att allt bara blir blaj.

Vi tog oss upp, med hjälp från fantastiska männsikor, från det svarta helvetes hål vi suttit i.

Negativa känslor har svämmat över i våra kroppar o själar.. Många tårar har rullat..

O samtidigt ska man va stark, vara en bra mamma (självklart pappa med.. men nu är ju detta min blogg) Jag har nog bara en gång i mitt liv känt mig såhär värdelös o liten, ja, fast den gången va det på ett annat sätt. Den dagen då vi förlorade vårt barn..

Att känna att man inte räcker till, inte ens lite, är en känsla som man aldrig kan greppa..

Att gråta så hejdlöst så man inte kan andas är för överväldigande..

Att dessa tårar av enorm sorg o hjälplöshet, lika snabbt kan bytas ut av tårar som enbart rullar av glädje, tacksamhet o lättnad - det va aldrig något vi anade. Men nu är det så.

Tack, fina underbara människor! Tack för att ni räddat vår familj!

Vad det handlar om kommer jag nog aldrig att prata om här.. mina närmsta vänner vet o jag vill tacka även dem för fina ord o fint stöd. O allra mest för den delade glädje de visade när allt tog en vänding till det positiva.

Detta är ytterligare ett bevis på att man aldrig ska ge upp (tro mig.. jag vet) Vi har vart vår beskärda del i helvetet nu hoppas jag.. ett par vändor dit måste väl ändå räcka?

Rickards mamma sa fina ord till oss. Att på ett vridet sätt kan man se våra turer på ett positivt sätt, de har gjort oss starkare, mer sammansvetsade. O med våra upplevelser så kommer nog aldrig något kunna dela på oss.

Nehe.. nu får det räcka för idag.

Åter igen - All KÄRLEK till er!